Ruskigt dålig dag

Idag är en sådan dag då jag inte orkar var stark. Då leendet inte går att klistra på igen. Jag sitter på espresso house. Jag vill inte åka hem, det är fint hemma. Men jag vill inte. Filip är i skolan. Jag ska hämta honom i eftermiddag.

Det är så mkt runt mig nu och jag vet inte hur mkt mer jag orkar.
Hur hittar jag tillbax till orken?
Tankar som om jag vill hitta tillbax, om jag kan hitta tillbax, om jag ens orkar leta? Jag måste leta, jag måste orka, jag framför allt vill orka. För Filips skull. Just nu lever jag för honom, allt jag gör är för honom. För någonstans längs vägen tappade jag bort mig själv. Tappade tron på mig själv. Jag blev lika oviktig i mina ögon som jag är i min familjs ögon. Jag var så glad över att ha hittat mig själv, byggt upp mig själv efter en destruktiv relation, fixat mig själv hel igen. Men jag tappade mig själv, jag märkte inte ens det. Jag själv blev så oviktig i mina egna ögon att jag inte ens märkte att jag ramlade och föll. Hur ska jag ens kunna vara en bra mamma om jag inte ens är mig själv?

Jag har idag erkänt för mig själv att jag har kommit fram till vägens slut för vad jag ensam kan hjälpa Filip med. Jag måste få hjälp utifrån. Filip är världens sötaste pojke, snäll mot de mindre barnen och underbar när jag mår dåligt. Jag gör allt och lite till av vad jag kan för honom Men det räcker inte riktigt. Jag behöver hjälp med nya verktyg, som ensam föräldrar är det inte alltid lätt, jag kan inte vara både mamma och pappa, Filip har en längtan efter sin pappa, vill så mkt, men omständigheter gör att Filips önskan och vilja inte tillgodoses. Jag ger Filip mamma biten, och för att försöka kompensera pappa biten tar jag av det som ska gå till mig själv.
Allt runt Filip just nu gör honom väldigt utåtagerande mot mig, han har svårt att kommunicera med mig och andra och få fram vad han vill. Han mår inte bra, skolan funkar inte, han längtar efter sin pappa. Jag måste försöka få in i min skalle att jag blir inte dålig mamma för jag tar hjälp utifrån.





Ett extremt deprimerande inlägg och jag hoppas ingen läst så här långt.




- Posted using BlogPress from my iPhone