Känns som om jag ger upp snart

Jag har verkligen inte någon ork åt något alls. Sonen bråkar och vägrar skolan, mamma har cancer, jag försöker träna, gå ner i vikt, ordna upp maten, sluta röka och rensa i min ekonomi.

Inatt vaknade jag av en panikångest attack. Jag svettades och grät. Hjärtat bankade så hårt att jag trodde det skulle gå sönder. Kändes som om jag inte fick luft. Försöka smyga mig ut så lilla älsklingen inte skulle vakna. Fick stå och hyperventilera i badrummet. Tillslut kunde jag gå och lägga mig igen. Men det var inte en bra start till morgonen när sonen trots en deal vägrade gå till skolan. Försent kom han dit oxå.

Mamma är inlagd på sjukhuset nu. De måste ge henne vätska intravenöst eftersom hon inte kan behålla mat eller vätska som kommer genom munnen. Min mamma har en elakartad cancer i magsäcken. Allt runt mig är så otroligt pressat just nu. Humöret är snarstucket och jag gjort mig osams med syrran och hennes pappa lite granna. Jag är så otroligt stolt och glad över min stora son som står ut med mig, visst han får sina utbrott och så. Men han finns alltid där och kramar mig när jag behöver.

Ångesten över så mkt i min kropp gör att jag inte orkar något. Jag skiter totalt i min kost. Jag orkar inte bry mig. Träningen är lite halvtaskig så där men jag tränar lite. Jag är väldigt orolig för vad som händer när jag inte orkar längre, vad händer med min son, mitt vik/jobb, min ekonomi. Jag vet inte och jag kan inte planera något överhuvudtaget. Eller planera kan man inte, men jag vill ha en struktur, en plan. Jag ogillar att leva mitt liv i ostruktur. Jag vill ha ordning och reda. Just nu är mitt liv slaget i bitar känns det som. Mitt i detta behöver jag prata med någon. Men vem finns där? Mina vänner drar sig undan när det är min tur att prata och de att lyssna. Andra som erbjuder sig att lyssna har fullt upp med sitt.

Jag har rört till mitt liv något grymt. Helt å hållet mitt eget fel. Visst jag lider lite av det pga ångesten. Men min son? Han är den som får lida utav det. Semester? Resor? Gröna Lund? Bio? Vad är det? Det finns inte möjlighet för det.

Ibland känns det som om man önskar att inte få vakna på morgonen. Fast då ska liten inte vara hemma. Undrar hur lång tid det skulle ta innan någon saknar mig? Skulle jag inte dyka upp en kväll på jobbet, skulle de ta in någon annan och svära över mig, de skulle försöka ringa mig och kolla varför men sedan händer inget.

Nä nu blev det värsta konstiga inlägget. Nu ska jag åka och byta mammas bil mot min cykel. Och åka hem och fixa deklarationen innan det är för sent.

Puss & kram på er


- Posted using BlogPress from my iPhone