Min mamma fick diagnosen magsäckscancer för två månader sedan. Egentligen blev mamma sjuk redan i höstas. Hon började med att rapa extremt flera gånger i minuten, vi fick stoppa ut huvudet genom bilfönstret, utrymma rummet. Vi höll för våra näsor. Snabbt eskalerade det. Mamma blev sämre, tillslut kunde hon inte äta längre. Hon har i flera veckor endast levt på nyponsoppa, näringsdrycker och nutrilet och liknande. Hon var tvungen att micra vattnet, hon kan inte dricka något kallt. Två gånger har hon legat inne på onkologen och fått vätskedropp. För allt som går ner genom munnen kommer upp igen, det ger henne smärtor i halsen och neråt.
Nu i veckan ska hon få en sondmatningsslang inopererad.
Jag har ingen aning om hur prognosen ser ut, de har säkert berättat för mig om den, men jag slog nog bort det. Det är inte min första mamma som får cancer, min pappas fru sedan iaf snart 30 år fick en extremt aggressiv cancer. De oddsen var inte bra, men hon klarade sig. Min farfar och farmor oxå haft det. Men när det blir för jobbigt skärmar jag av mig. Mamma är tapper, starkare än oss alla tillsammans. Cancer är ett familjesplittrande djävulstyg. Jag tror den ska ta min mamma, den splittrar mina syskon. Far i huset, min mammas man, drar sig undan, mitt stora stöd i livet.
Jag är så extremt rädd för att förlora min mamma, att det känns som om jag stöter bort alla andra. Jag känner att mönstret upprepar sig från tidigare. Värst av allt är att jag inte klarar av att ha min egen älskade son för nära på mig, jag drar mig undan nästan all kroppskontakt, jag klarar inte av närhet på samma vis. Jag rör inte vid mina vänner på samma vis, jag drar mig undan dem. Får tvinga mig att umgås med dem, jag vill inte förlora en ny uppsättning vänner vid nästa mammas cancer.
Riktiga vänner stannar väl kvar trots allt antar jag. Vilka som är det återstår att se.
Idag har jag PT timme på gymmet. Det är 45 minuter då jag inte tänker på min mamma alls. Jag kör slut på mig själv extremt. Jag tänker inte. Jag bara kör. Och kör. I duschen gråter jag, för där märker ingen tårarna. Att vara stark just nu är svårt. Jag vill frossa. I godis. Kedjeröka. Skölja ner allt med stora mängder coca-cola. Handla massor.
Nej nu måste jag äta lite mat :(
Kram på er
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar