Att aldrig duga..

....jag kan nämna i fleras ögon jag inte duger. Jag kan även nämna i de ögon jag duger... Jag skiter fullständigt i dem vars ögon jag inte duger. Det värsta är att jag själv inte duger i mina ögon alla gånger.
Så känner säkert alla föräldrar någon gång..
Ångesten river i mitt bröst när jag tänker på beslutet jag tog att flytta från Uppsala.. Att vi skulle byta ort, dagmamma, omgivning. Allt. Jag vet varför jag tog detta beslut, jag vet hur jag mådde...Jag vet hur jag mår idag, jag vet hur min son mår idag.. Och jag vet hur jäkla dåligt vi mådde båda mådde när vi bodde där borta.... Vi bodde inte mer än 3 månader där innan jag sade upp lägenheten vi hade där. Flyttade upp den 28 december 2009 och vi flyttade därifrån den 31 juni. Dum som jag var sa jag upp en fast tjänst i januari som jag var tjänst ledig från till början av juni. Den gick ut 10 april Då hade jag redan sagt upp min lägenhet.

Filip mådde inte bra där, jag mådde inte bra. Vi kom aldrig till ro. Jag hade jätte problem med Filip däruppe.. Han vägrade sova själv, han var aldrig ensam i ett rum, han kladdade som en bebis vid maten, var väldigt jobbigt och skrikig, Han var en riktig snor unge som aldrig lyssnade. Man ska inte säga så om sitt eget älskade barn. Men det var på det viset han blev när han inte mådde bra.
Idag säger många att det är som en annan pojke. Och det är sant. Han är lugn, harmonisk och välmående. Han leker gärna ensam på sitt rum, sover i sin egen säng. Jag nattar, stoppar om, pussar godnatt, och så somnar han ensam efter vi har läst en bok. Han är fortfarande morgontrött, men lättare att få upp, han kladdar inte längre vid maten. En underbar och gullig pojke..

Det ger mig ännu mera dåligt samvete. Att jag släpade upp honom dit för jag fick en nyck att plugga där uppe.
Nu är vi visserligen tillbaka. I Örbyhus, när det är i Uppsala vi vill vara. Ibland känner jag att jag inte duger, att det jag gör är inte tillräckligt. Känns som om jag inte räcker till åt alla håll och kanter. Jag bor med Filip hela tiden, och det älskar jag. Men samtidigt gör det mig låst att jag bo med någon som kan finnas vid min sida och hjälpa mig med Filip, någon som kan finnas vid våran sida. Någon som kan hjälpa mig att kanske lämna eller hämta hos en dagmamma så jag kan jobba ordentligt, få ett ordentligt men en helt okej lön. Jag vill inte vara låst till enbart gratis eller väldigt billiga nöjen, jag vill ta med min son på en resa som är längre bort än till badstranden.
Jag duger väldigt dåligt som familjeförsörjare :S

Jag vill ha en stor familj att ta hand om, baka bullar till eftermiddagsfikat. Men jag kan inte ens baka fina bullar. Jag får jobba på att arbeta bort den där "att inte duga"-känslan försvinner. Jag gör att och lite mer än vad jag förmår. Men jag vet jag har kommit långt i livet, jag ska bara ta en liten bit till..

Äh nu blev det ett gnälligt inlägg. Jag ska titt till min son sedan ta en dusch, nu har jag gnällt av mig lite. En dag imorgon oxå med jobb..