Jag har funderat fram och tillbax på detta. De jag tror är mina vänner är oftast inte det. De pratar skit bakom ryggen på mig, de hugger mig i ryggen och allmänt försöker trycka ner mig och få mig att må dåligt. Och de jag kallar mina bästa vänner, är jag deras bästa vän? Jag tror inte det. Eller snarare jag vet att det inte är så.
Det gör faktiskt ont att veta, att känna. Jag har länge funderat på hur man hittar nya vänner. Det finns några trevliga tjejer på jobbet. Men jag tänker inte tvinga på dem något annat än ett trevligt arbetskamratskap. Jag undrar om det är något fel på mig, om jag beter mig på något särskilt sätt som gör att man inte inkluderar mig till innersta kretsen, middagarna, utgångarna. Det är jag som får planera och bjuda in folk och så kommer ingen iaf.
Om 4 månader fyller jag år, visserligen bara 29, men vet inte hur och om någon ens vill komma på min fest. Jag fyller 30 om 1 pr och 4 månader. Då vill jag ha en dunderfest. Men jag får panik känslor när jag tänker på den. Kul att fira den själv. :(. Funderar på att ta med mig Filip utomlands det året. Då slipper folk få inbjudan till en fest de inte vill gå på.
Ähh jag vet det blev ett gnäll inlägg nu, men vad gör det?? I min egen blogg som ingen läser så spelar det ingen roll.
Kram
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar