Tålamodets gräns...

På söndagar testas tålamodet så hårt! Och dessa dagar önskar jag att jag inte vore ensam med lillhjärtat. Någon annans som kan ta över och låta mig få andas ut en stund.
Jag vet jag klarar detta, även ensam. Jag ska, jag kan, jag vill, jag måste. Det finns inget annat på min karta. Men lite stöd och support behöver alla. Jag står väldigt ensam.
När jag levde med fadern hade jag inte något stöd, inte nu heller.

"jag är stark, jag klarar detta"
Det är mitt mantra. Men vissa dagar tvivlar man.

Nu ska jag låta Filip vara på sitt rum och jag plugga. En ny dag imorgon. En starkare dag :)

Kram på er

- Posted using BlogPress from my iPhone